Hemmakontor
Text av Henrik Ekblom Ystén
Hemmakontor är en samtidsdokumentation som med värme och humor visar en av de största arbetslivsförändringarna i modern tid. Det är också fotografisk skildring av människans uppfinningsrikedom.
Daniel Nilssons fotografier över de hemmakontor som poppade upp i Sverige, som ett resultat av covid-19 och de nedstängningar som följde i pandemins spår, visar hur annorlunda arbetslivet blev för många av oss. Och för den som dröjer sig kvar i bilderna för att skärskåda dem på allvar berättas ännu mer; hur vi lever, vad vi prioriterar och – i ärlighetens namn – även vad vi försummar.
Att någon väljer att flytta sitt kontor till en husbil som är i ständig rörelse, medan en annan bestämmer sig för att ta plats bredvid grönkålen i ett växthus skvallrar om att våra drömmar ser olika ut. Men det avslöjar samtidigt hur lika vi faktiskt är; för när pandemin svepte in visade människan en sällsynt förmåga till anpassning efter rådande omständigheter.
Daniel Nilsson fick själv idén att dokumentera allt detta på väg ner i sin egen tvättstuga då han plötsligt hörde knattrande på ett tangentbord. Strax upptäckte han att det kom från grannen Erik som hade tagit plats i sitt förråd, bland hyllor fyllda med knäckebröd, chips och hushållspapper. En god illustration av förändringens vindar; när jobbet flyttade hem fick vi nära till det mesta av livets väsentligheter. Och oväsentligheter.
På köpet lärde vi känna våra husdjur på ett helt nytt sätt. Kanske också våra barn och partner. Utan tvivel har vi sett helt nya sidor av våra kollegor.
Än har det varit en kommunpolitiker som råkade dela sin skärm efter avslutat möte, med resultat att så kallade »vuxensidor« kom medarbetarna till dels (han fick avgå), än har det varit ett regionråd som blev så uttråkad av mötet att han somnade och började snarka tätt intill datorns ljudupptagning – varpå mötet fick avbrytas då de dragna timmerstockarna överröstade varje försök till diskussion om remissyttrande.
För att inte tala om den virala succén Rod Ponton. Texas-advokaten blev en Youtube-favorit då han vid en digital rättegångsförhandling inte lyckades få bort kattfiltret på sin dator, vilket ledde till att mötesskärmen täcktes av två propert klädda jurister samt en katt med förvånade ögon, varpå följande kommunikation utspelades:
»Kan du höra mig, domaren?«
»Ja, jag kan höra dig, jag tror det är ett filter.«
»Det är det, jag vet inte hur jag tar bort det. Min assistent är här och hon försöker … men jag är beredd på att fortsätta ändå … Alltså jag är här live. Jag är ingen katt.«
Det är lätt att identifiera sig med den frustrerade advokaten. Det är lika lätt att förstå att ett sådant klipp får genomslag.
Om det är något som gör oss människor komiska så är det när vi försöker hålla polerad fasad och misslyckas.
Många kan säkert känna igen sig i Youtube-advokat Rod Pontons panik när han noterar hur hans juristkontrahent Jerry L. Philips sitter där, snofsigt korrekt i kavaj och slips, illmarigt flinande, medan Ponton själv mest framstår som en katt utan större mening och mål i livet.
Det är synd om människan, menade Strindberg. Det må så vara. Men det är också som Tomas Tranströmer diktade: »Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.« Och är det något som denna tid av nyuppfunna hemmakontor har fört med sig så är det ödmjukhet inför själva faktumet att vara människa.
Tidigare var jobbet för många av oss den andra världen, den som var skild från hemmet och där vi i varje fall för stunden kunde inbilla oss att vi var professionella nog att ha lite koll på läget. Så plötsligt tog vi med oss denna bubbla hem och tvingades – via nya tekniska bekantskaper som Teams och Zoom – att bjuda in kollegor till våra stökiga tvättstugor, källare och förråd.
I kök där disk växt på hög har vi haft löneförhandlingar.
I hobbyrum där träningskläder hängt på tork har vi haft mysiga eftermiddagsfikor.
I obäddade sovrum har vi haft styrelsemöten.
Vi har funderat över ergonomi och kommit fram till att den där bortglömda skänken faktiskt är ett alldeles utmärkt datorbord. Vi har passat på att klippa gräset på lunchen och morsat på grannen som gjort detsamma. Vi har försökt hitta rutiner för att separera arbete och fritid i en tillvaro då all tid plötsligt har flutit ihop i mer eller mindre samma rum.
Längs vägen har vi bevittnat en av de största arbetslivsförändringarna i modern tid, en förändring som kommer att ta plats på en historisk tidslinje som sträcker sig från det utpräglade bondesamhället över till 1800-talets industriella revolution, då städernas fabriker satte fart på en redan påbörjad urbanisering, vidare till tjänstesektorns frammarsch från 1970-talet och framåt, då allt färre släpade sig till ovan nämnda fabriker och istället placerade sig på kontor.
Och nu är vi där som förståsigpåare siade om redan på 1990-talet; i en era då IT-samhället på allvar förändrar villkoren för våra sätt att arbeta.
Tendensen hade gått att skönja i några år – metropoler som New York och London hade sedan en längre tid brottats med problemet hur folk skulle ha råd att flytta in i städerna som blev allt dyrare att husera i, och Stockholm upplevde redan 2018 ett tydligt trendbrott då Statistiska Centralbyrån rapporterade om den största utflyttningen från staden sedan 1970-talets Gröna vågen-era. Med pandemin fick omställningen en extra skjuts.
Att få kika in hos mer eller mindre främmande människor och se hur de har möblerat, hur de bor, hur de inte bara står ut utan dessutom lyfter fram det positiva med att jobbet plötsligt har flyttat in i egna hemmet väcker nyfikenhet, fascination och igenkänning på samma gång.
Det är i ljuset av detta som Daniel Nilssons fotografier av hemmakontor bör betraktas. Som ett paradigmskifte, där kontor och arbetsplats inne i överbefolkade städer inte längre är självklara nödvändigheter – och där människan gör sitt bästa för att finna sin roll i en ny tid.
